Den 22 juni presenterade kulturminister Parisa Liljestrand Tidöregeringens nya filmpolitiska proposition. Beskedet lät som en modernisering: sju filmpolitiska mål reduceras till tre, politiken ska detaljstyra mindre och publikens efterfrågan väga tyngre, filmarvet lyfts fram, det kommersiella genomslaget stärks.
Propositionen såg ut som ett reformpaket. Dess innehåll var fortsatt underfinansiering. Men under den städade retoriken låg något mer än en budgetpolitisk försiktighet. Där skymtade en syn på film: som något publiken kan få om marknaden råkar leverera, inte som något demokratin har ansvar för att bära.
Nya mål, men inga nya pengar
Reaktionerna från filmbranschen var inte nådiga. Anna Croneman, vd för Svenska Filminstitutet, kallade förslaget “ett svek mot filmskaparna och publiken” och pekade på att Sverige befinner sig i bottenskiktet i Europa. Eva Hamilton, ordförande för Film & TV-Producenterna, sade att Sverige med denna politik “cementerar oss i Europas bottenskikt” vad gäller stöd per capita. Per Mårtensson, styrelseledamot i Sveriges Biografägarförbund och programdirektör på Filmstaden, underkände propositionen rakt ut: “Det är väldigt svårt att förstå varför man lägger fram en proposition som inte innehåller någonting.”
Det är hård kritik. Men den bör inte reduceras till ett krav på mer pengar. Den handlar om något mer grundläggande: regeringens filmpolitik talar om publiken men säkrar inte de filmer publiken ska möta. Den beskriver ett mål utan att tillhandahålla verktygen. Det är som att utfärda ett arkitektoniskt program för ett hus man beslutat att inte bygga.
Oppositionens kritik pekar i samma riktning. Socialdemokraterna har pekat mot filmutredningens helhet och anser att det är angeläget att en filmpolitisk proposition med faktiskt innehåll så snart som möjligt genomförs, inklusive en strömningsavgift. Det är en tydligare position än regeringens: den som tjänar pengar på svensk publik ska också vara med och finansiera svenska berättelser. Utredningens modell – en filmfond finansierad av staten, biografägare och strömningstjänster, kombinerad med sänkt biomoms från 25 till 6 procent och en avgift på 1,5 procent av strömningstjänsternas svenska omsättning – är ett sammanhållet paket, inte en meny där regeringen kan plocka bort finansieringen och ändå kalla det reform.
Men oppositionell kritik räcker inte. Frågan är vad Socialdemokraterna egentligen vill. Och framför allt: varför.
Vad är film till för?
Här är det värt att stanna upp inför ett mönster i den svenska filmpolitiska debatten. Diskussionen handlar nästan uteslutande om finansiering: vem ska betala, hur mycket, via vilken konstruktion. Det är inte oviktiga frågor. Men de är instrumentella. De förutsätter ett svar på en mer grundläggande fråga som sällan ställs: vad är film till för?
Svaret avgör allt annat. Om film är en kulturell exportvara är filmstödet en näringspolitisk investering. Om film är ett hantverk är det en fråga om konstnärliga arbetsvillkor. Om film är underhållning är det en marknadsfråga. Men om film är något av det som en demokrati behöver för att fungera – om den är ett sätt att bearbeta gemensamma erfarenheter, förstå andra liv, se sitt eget samhälle med nya ögon – då är filmpolitiken inte ett kulturpolitiskt delproblem. Då är den en del av demokratins infrastruktur.
Socialdemokraterna har i sitt partiprogram formulerat just denna tanke om kultur i generella termer. Kulturen beskrivs som en demokratisk grundpelare, en grundläggande rättighet och en fråga om jämlikhet: ojämlik tillgång till kultur gör kulturen till en klassfråga. Det är rätt. Men oppositionell dagspolitik ser lätt reaktiv ut, och filmpolitiken är inget undantag. Det som riskerar att gå förlorat i budgetdebatterna är att det bakom den socialdemokratiska linjen finns något som skiljer den från de partier som bär upp den nuvarande regeringen – inte bara ett annat belopp eller en annan finansieringsmodell, utan en annan grundsyn på vad kultur är och vem den är till för. Den grundsynen är inte alltid explicit formulerad i filmpolitiska sammanhang, men den finns där, inbyggd i rörelsens sätt att tänka kring jämlikhet, tillgång och demokrati. Att göra den explicit är inte att lägga till något nytt. Det är att ta sitt eget arv på allvar.
För att hitta den idén kan man gå till rörelsen själv.
Institutionerna och folket
Arthur Engberg var ecklesiastikminister under 1930-talet och en central socialdemokratisk kulturpolitisk tänkare. Han är en problematisk figur – hans antisemitiska uttalanden och stöd till rasbiologin kan inte bortses från – men hans kulturpolitiska tänkande rymmer en tanke som fortfarande bär. Det är inte Engberg som person som bör återupprättas, utan den demokratiska institutionstanke som kan frigöras från hans mörkare arv. I Demokratisk kulturpolitik från 1938 formulerade han en syn på staten som ansvarig för att bygga och bära institutioner som gör kunskap, konst och kultur tillgängliga för hela folket: inte för att politiskt detaljstyra innehållet, utan för att säkra de materiella och institutionella villkor där fri bildning, kritik och skapande kan växa. Filminstitutet, biograferna runt om i landet, filmarvet – det är institutioner i den meningen. De är inte särintressen som lobbar för sin bransch. De är samhällsinstitutioner som upprätthåller en gemensam kulturell offentlighet.
Tillgång är inte delaktighet
Men Engberg är inte tillräcklig. Hans perspektiv är statligt och institutionellt. Det behöver balanseras av ett annat arv: Oscar Olssons folkbildningsideal. Olsson brukar beskrivas som studiecirkelns fader, och hos honom är bildning inte något som levereras från institution till publik. Den är en gemensam handling. Den kan inte kommenderas fram uppifrån, utan måste ske i samtalet, i cirkeln, i föreningen – underifrån och tillsammans. Tillämpat på film innebär det att filmpolitiken inte kan nöja sig med att filmer produceras och biografer håller öppet. Filmen blir demokratisk först när människor inte bara ser den, utan också samtalar om den, förstår den och själva får ta plats i berättelsen.
Där Engberg påminner om institutionernas nödvändighet, påminner Olsson om att tillgång inte är samma sak som delaktighet.
Finansiering, tillgänglighet, bildning
En socialdemokratisk filmpolitik som tar dessa traditioner på allvar vilar på tre ben.
Det första är finansiering. Genomför filmutredningens helhet: filmfond, strömningsavgift, sänkt biomoms. Motivet är inte kulturell välgörenhet utan principiell rättvisa – den som bygger sin affärsmodell på svensk publik och svenska berättelser ska också bidra till att sådana berättelser kan skapas. Det är samma logik som bär upp arbetsrätten och välfärdsstatens finansiering: att gemensamma värden kräver gemensamt ansvar för villkoren som gör dem möjliga.
Det andra är tillgänglighet. Sänkta trösklar till bio är en klassfråga. En biobiljett som kostar mer än en timmes lön efter skatt för ett vårdbiträde, en fastighetsskötare eller en butiksanställd är inte en neutral marknadsprioritering. Det är ett kulturpolitiskt beslut om vem som räknas som publik. För den som behöver räkna matkassan är biobesöket inte en spontan kulturupplevelse utan ett val mot något annat. Lokala biografer i glesbygd, skolbio, bibliotekens roll som visningsplatser, regional kulturpolitik kopplad till film – allt detta handlar om att göra kulturmötet tillgängligt för hela landet, inte bara för de som råkar bo rätt eller ha råd.
Det tredje benet är bildning. Här är den socialdemokratiska traditionen som tydligast. Film som folkbildning innebär att man ser film inte bara som ett kulturkonsumtionsval utan som ett redskap för att förstå berättelser, bilder och budskap. I ett medielandskap där rörliga bilder är det dominerande sättet att kommunicera politiska budskap, påverka känslor och forma världsbilder, är förmågan att läsa film inte en lyx. Den är en demokratisk kompetens. Filmcirklar, medie- och informationskunnighet, stöd till ungas eget filmskapande, samverkan mellan Filminstitutet och studieförbund, folkhögskolor och bibliotek – det är Olssons arv, tillämpat på 2020-talets medieverklighet.
Från publik till medborgare
Tidöregeringen talar om publiken. Socialdemokratin utgår från medborgaren.
Det är inte ett semantiskt spel. Publiken köper en biljett eller klickar på en titel. Medborgaren ser, samtalar, minns, ifrågasätter och skapar. Publiken är ett marknadssegment. Medborgaren är ett demokratiskt subjekt. Bland de mål som skrotades i den nya propositionen fanns det som handlade om att ge barn möjligheter till eget skapande. Den strykningens logik är avslöjande. Det var just det målet som tog filmpolitiken bortom konsumtion – mot deltagande, bildning, eget uttryck. Att ta bort det är inte att minska detaljstyrningen. Det är att smalna av filmpolitikens demokratiska ambition.
En socialdemokratisk filmpolitik kan inte nöja sig med att vara ett alternativt finansieringssystem. Den behöver formulera varför film är viktigt – inte som bransch utan som gemensamt kulturellt projekt. Den behöver återknyta till en äldre insikt: att kultur inte är dekoration efter att välfärden byggts. Kultur är ett sätt att bygga det folk som ska bära demokratin.
Därför är uppgiften för framtidens socialdemokratiska filmpolitik att göra det rörelsen gjort när den varit som bäst: bygga starka gemensamma institutioner och samtidigt lita på människors egen vilja att se, förstå och skapa. Om filmen reduceras till ännu en vara på en skärm har politiken abdikerat. En socialdemokratisk filmpolitik börjar där kulturens demokratiska löfte blir konkret: när vårdbiträdets barn, pensionären i glesbygden och skolklassen i förorten självklart har råd, rum och möjlighet att möta berättelser som hjälper dem att förstå både sig själva och samhället de lever i.